dalabacken2

Följer lite på avständ Sabinas kamp.
En blogg om en kvinna i min ålder som fått malignt melanom, har barn, är frånskild med ny man i livet... Hennes vardag och hennes svåra kamp mot denna fruktansvärda sjukdom.
Nu är det jobbigt för henne, tumörer ligger runt matstrupen, halsen och gör oerhört ont. Hon har svårt att äta, dricka och prata. Hennes vardag är en enda stor kamp.

Kan inte låta bli att gråta, känna medlidande och beundran. Vilken stark kvinna/mamma. Jag beundrar din kämparanda. Härda ut, om du kan. Jag håller tummarna och kommer att finnas med i tankarna - framöver!

Så dök vardagen på en själv idag.
Plötsligt så står hon där, kvinnan många av oss känner igen. Vacker, stark och stolt.
"Så du ska ut och resa?" blir min fråga... "jo, det är så .... avvaktan.... svag röst... hör jag en darrning?.... Jag har cancer".
PANG!
En ensam, rädd själ sitter plötsligt där framför mig. Hon darrar, rösten bryts och tårarna rinner... så också för mig.
En lång vänskaplig kram, för jag bryr mig. Vill finnas, vill trösta - säga att du är inte ensam.
Det blir ett fint möte, de där minutrarna då hon väntar på flygbussen.
Och jag vet - hon känner att jag finns där, med henne i tankarna dessa helvetiska dagar som kommer.
En vecka, kanske tre.

"Det finns så många tråkiga stunder, oftare än man tror, så försök ta tillvara de lyckliga..." och så är tårarna där igen.
Kära du, XX, jag ber för dig, skickar all god vilja jag kan upprätta - må du bli bättre..

Kram H



min skyddsängel får vara symbol för att någon annan vakar över oss...